Jbreling

Jag är en av dom lyckligt lottade barn som har haft en trygg och fantastiskt bra uppväxt. Mina föräldrar träffades som tonåringar. De gifte sig dock massa år senare, då jag var tärna på deras bröllop.

Min mamma är min bästa vän. Hon har kämpat för att vi ska ha en så öppen och bra kontakt som möjligt. Det är henne jag ringer när jag verkligen behöver öppna mig och lätta hjärtat. Vi är väldigt olika och har haft många disskusioner genom min uppväxt. Hon har satt klara gränser, och vissa stunder har vi varit väldigt osams. Idag är jag så tacksam för att hon orkat med mig.
Innerst inne vet jag ju att hon vill mitt bästa. Jag vet att hon står bakom mig vad som än händer.
Hon tog bilen in till Örebro när jag grät över en kille. Hon tog bilen och letade efter mig mitt i natten när jag druckit första gången. Hon höll i mitt hår när jag spydde på mig 18års dag.
Tack för att du finns!

Jag och pappa har också en bra relation. Den är helt olik min o mammas. Jag är nog lite av pappas flicka. Och vi är otroligt lika. Jag har ärvt hans lugn&temperament. Det sydländska temperamentet som kommer från farmor. Pappa har också alltid gjort allt för mig. Fast det är nog mamma som har fått sköta "the deep talk".
Stunder som jag minns är när pappa och jag satt uppe och tittade på Arnold Schwarzenegger-filmer medan resten av familjen somnat. När vi var i Rom strosade pappa och jag på stan, drack espresso och njöt av solen.. medan de andra sprang på museum. Jag gillar sådana stunder som vi har ibland!


Som sagt. Jag önskar att alla hade det lika bra som jag. Jag blir ledsen när jag hör hur splittrade familjer kan vara. När ena förldern inte finns med i bilden. Barn som flyttat runt 100 ggr och aldrig får en riktig trygghet.
Jag önskar alla som har det svårt min uppväxt.

Jag älskar er mamma&pappa.